StudioHisingen formulerade det så otroligt bra på twitter:

”Gå på Frölunda HC om du vill bli bombarderad av kommersiell smörja. Så jävla utan själ. så jävla akulturellt” -StudioHisingen/Kenneth

När jag läste det inlägget av StudioHisingen så påmindes jag av hur det var för några månader sedan när jag tog med min kära sambo till matchen Frölunda-Djurgården. Hockey var för mig den absolut viktigaste sporten när jag var ung. Mellan 86-91 gick jag på närmare 80% av VFHCs hemmamatcher. Frölunda hade bytt namn efter en konkurs 1984. Det nya namnet väckte lite ont blod då det hette Hockey club, och inte hockeyklubb. Jag tyckte själv det var väldigt häftigt. Nu när de heter Indians, så ryser det i min kropp. Så fruktansvärt dåligt namn, men jag vågar inte kritisera, ungarna kanske gillar det, precis som jag gillade namnet VFCH.

Ett av mina starkaste negativa minnen är när Skelleftå krossade Frölunda med 10-1 och Patrik Sjöberg reste sig upp från sin plats och lämnade arenan långt före full tid. Fansen reagerade mot de sk ”svikarna” och buade ut honom och de andra som gick före full tid. Nu kan jag mer förstå varför man gick. Resultatet var bedrövligt och Frölunda skämde ut sig rejält.

Det positivaste minnet jag har är matcherna i Frölundaborg mot bl.a Björklöven och Malmö. Matchen mot Malmö var fantastiskt på alla sätt. Speciellt minns jag när vi alla skrek – Vi älskar Pekka. Efter att Pekka Lindmark just släppt in sitt 6-0 mål. Pekka i Malmö som en kort stund hade Frölundaspelarna utanför sin zon vände sig då om och bugade sig mot oss Frölundafans som stod bakom honom. Tonen på – Vi älskar Pekka gick då från hånfull till äkta känslor. Pekka Lindmark en av Sverige bästa målvakter kunde verkligen bjuda på sig själv.

Nåväl tillbaka till matchen mot Djurgården i Scandinavium. Jag hade förhoppning att alla mina positiva känslor från förr skulle överskölja mig. Tyvärr blev det inte så. Att gå på match i Scandinavium under 2000-talet är verkligen att upptäcka dålig kommersiell smörja som sköljer över publiken vid varje avbrott. Jag måste tyvärr säga att jag kommer aldrig mer på en match i Scandinavium och jag kommer i stället leva på minnen hur det var förr.

Förr som i den gången då jag stod och väntade på att Thomas Sjögren skulle komma förbi och skriva sin autograf i mitt kasettband som jag hade fått tillsammans med alla andra som gick på Frölunda det året. Tack till Sveriges bästa publik stod det på bandet. Thomas kom fram och skrev sin autograf i fodralet, innan jag hann ta bort fodralet kom Västerås andremålvakt och kluddade dit sin signatur. Ingen aning vem han var, då blev jag sur, men nu kan jag skratta åt det.

Frölunda tack för den glada tid ni gav mig under 80-90 talet. Jag kommer inte besöka ert tempel igen, för jag vill leva på minnena över hur bra det en gång var och inte förstöra mina minne med hur det är nu.

Er kommersiella smörja får ni behålla för er själv