När jag var ung så var det Blåvitt som gällde, men mitt intresse för fotboll dog ut. Blåvitt spelade långbollar på ett öde Ullevi och de få  fansen som befolkade arenorna bråkade konstant. Fotboll blev helt enkelt inte roligt längre. Fotboll försvann ur mitt liv i många år.

Från att ha blivit överlycklig över att ha praktiserat med Glenn Hyséns farsa på Emil Lundgren och fått autografer på Glenn så dog fotbollsintresset under lång tid.

Året var 2009 och jag hade nyss flyttat tillbaka till Göteborg till ett nytt jobb  efter att ha bott i Söderhamn i några år.
På min nya arbetsplats fanns det flera sk hardcore Blåvitt-fans som pratade fotboll så fort de fick chansen och det var Blåvitt hit och Blåvitt dit.

Intresset för fotboll började vakna till lite i mig igen, men jag var dödligt trött på Blåvitt och deras fotboll. Vad jag hade sett de fåtal ggr jag följt en Blåvitt-match så var det tråkiga långbollar som gällde även nuförtiden och fansen hatade på läktaren lika mycket som förut. Jag visste också att det fanns inte en  chans att jag skulle få min sambo från östkusten att heja på Blåvitt.

I samband med min återkomst till Göteborg och Hisingen så uppmärksammade jag BK Häckens reklamkampanj där de erbjöd gratis entré till en hemmamatch på Rambergsvallen i samband med köp av pizza på en av Hisingens pizzerior.

Häcken slog på stora trumman och sa att de först och främst var ett Hisingslag. Jag gillade deras reklam och jag gillade att de för en gångs skull inte skämdes att de var från Hisingen utan faktiskt framhävde det. Vi som är från Hisingen brukar alltid annars få skit från en del fastlandsbor som inte satt sin fot på ön.

Jag bestämde mig därför att lura med min sambo på en match på Rambergsvallen och oj vad jag blev glatt överraskad. Vilken fotboll som spelades, vilken glädje som spreds, vilken underbar känsla som fanns där på Rambergsvallen. Roligt spel, kärlek på läktarna och vackert väder. Jag blev frälst!

BK Häcken spelade en rolig fotboll. Klacken skojade med sig själv och barn sprang runt på läktaren och lekte och alla var där. Det var inte bara vita unga och medelåldersmän som lyssnar på Bruce Springsteen eller Ulf Lundell (inget fel i det, men lite variation tack)
På Rambergsläktaren samlades en palett av hela stadens befolkning. Alla var välkomna och alla trivdes.

Jag tvingade med mig min sambo på fler och fler matcher och det var alltid en väldigt gemytlig stämning och fotbollen som spelades hade jag inte sett på en allsvensk arena tidigare. Den var så vacker, så rolig och så variationsrik!

Det trevligaste minnet jag har är dock inte något som hände på plan eller något speciellt resultat. Det är i stället när vi bestämde oss för att åka på vår första bortamatch utanför Göteborg. Vi åkte för att se Elfsborg – Häcken. Vi satte oss ner på arenan i Borås och blev imponerade av hur nära vi var planen. Gamla Ullevi är inte tillnärmelsevis så intim som Borås Arena. Min sambo uppskattade som vanligt mer tiden att sitta i sol än själva matchen. Det var mer jag som stod för engagemanget. Då händer det!

Helt plötsligt kommer Majeed fri på ena kanten och börjar löpa mot mål.  Jag hör ett ett skrik från min vänstra sida där min sambo sitter

– kom igen Waris, spring!

Helt förbluffad vänder jag mig om och ser min sambo ta i för kung och Hisingen. Då insåg jag att hon var fast hon med.

Häcken det lilla laget med det stora hjärtat. Laget som man väljer att heja på.

Hisingen.eu är en del av #blogg100